Ta ett ordinärt svenskt dansband - Kjell-Ewerts eller vad det nu kan heta - och försök bestämma värdet av dess musik. Eller ta ett snabbvin gjort på slaskdruvor från en fransk vingård på dekis och sätt ett betyg på smak- och luktupplevelsen. Jämför sedan dansbandet med Mozart och snabbvinet med en ädel bourgogne. Antagligen kommer du som läser det här att ranka Mozart betydligt högre än Kjell-Ewerts. Och antagligen kommer du att skämmas om du i ett blindtest inte identifierar vilket vin som är slask och vilket som är värt en stor slant. Det handlar om kvalitet - en egenskap lika osynlig som ett förkylningsvirus.
Begreppet "kvalitet" har kanske redan fått dig att associera till Stig Larsson, som bland annat i sin senaste dikt- och tankebok "Helhjärtad tanke" mer än någon annan kulturaktiv svensk argumenterat för en hårdför restauration kvalitetsbegreppet. Han har konstruerat en testfråga som i hans ögon bevisar att han är på rätt spår. Han har ställt den till taxichaufförer, servitriser, kompisar osv. Och ingen har, enligt Stig, slingrat sig ur frågans grepp.

Frågan lyder (ungefär; jag skriver ur minnet): "Har du någon gång befunnit dig i samma rum som någon som inom ett visst område har kunskaper och omdöme du respekterar - och ändå i en diskussion upptäckt att du varit oense om kvaliteten på något inom detta område?" Exempel: Har du talat om vin med Eric Videgård och vid närmare eftertanke hävdat att han har fel om den och den flaskan? Eller har du talat om dikt med Stig Larsson och vid närmare eftertanke hävdat att han har fel om den och den poeten? (Och här kan du, käre läsare, fylla på med egna exempel.)

Han har mött mycket mothugg. Han provocerar, säger somliga. Han har storhetsvansinne, säger andra. Följande motargument är vanligt: alla människor är insnärjda i en historisk kontext, med allt vad det innebär av språkliga och konstnärliga referenssystem - och att det som upplevs som objektiv kvalitet i själva verket måste vara en subjektiv upplevelse av ett tidsbundet möte mellan verk/vin/köttbullar och människa.

Men på Stigs testfråga måste jag inför mig själv svara: nej. För åtminstone efter viss argumentation från den respekterade auktoriteten har jag kommit att, undantagslöst, på det stora hela dela hans/hennes uppfattning. (Ibland har jag själv varit den auktoritet som fått omgivningen att hålla med mig.) Sedan många år tillbaka har jag vänt mig till intelligentare och mer bildade personer än jag själv för att komma så nära som möjligt ett idealt "facit", där man i den bästa av världar skulle kunna avläsa i svart på vitt att Mozart och bourgognen faktiskt är bättre.

Vilket är då facit? Ja, tyvärr är det inte lika hårdkokt som matematikbokens. Utan snarare en estetisk konsensus etablerad av dem som vet och kan. Sedan är det en annan sak att det kräver sin man att separera dem som vet och kan från dem som inte gör det. Man kan inte utan vidare tala om gruppen "musikkritiker" eller "vinkännare". En del av dem är ju innerst inne i total avsaknad av estetisk sensibilitet, men har pga utbildning, karriärism och brist på konkurrens erövrat en position i offentligheten utifrån vilken de kan föra fram sina estetiska omdömen.

Stig Larssons anspråk på att vara en som vet och kan är stora. Han anser sig ha ett absolut estetisk gehör och tror dessutom på Gud. Med Gud i systemet finns en högsta, absolut instans. Och Stig är hans profet. Själv tror jag inte på Gud. Men, återigen: jag vet att jag har absolut rätt i vissa estetiska diskussioner (och som nämnts ibland lika absolut fel). Känslan att det i estetiska fågor finns rätt och fel är så stark och självklar i mig, att det vore ett svek att hemfalla till solipsistiska axelryckningar; jag är övertygad om att ingen innerst inne kan förneka kraften i en sådan absolut övertygelse.

Ändå avvisar de allra flesta det objektiva kvalitetsbegreppet. Ett exempel på tidstypisk relativism hämtar jag från Nöjesguiden (augusti 1999). Filmen "Out of Sight" blev sågad av tidningens kritiker Josefine Adolfsson. En läsare skickade då ett upprört brev till insändarsidan för att ta filmen i försvar, med huvudargumentet att en enig kritikerkår i USA hyllat filmen. Ur Adolfssons svar har jag saxat följande:

"Jo, smaken är delad, men är det inte det som gör att livet åtminstone blir lite roligare att leva /.../ varje persons smak påverkas av människans personliga tentakler, magkänningar och, framför allt, hans eller hennes referensramar /.../ Jag tror och hoppas att den 'goda smaken' är på väg att dumpas till förmån för den personliga".

Tidstypisk relativism? Ja, Adolfsson är sannerligen inte ensam. Med risk för att blanda ihop namn ska jag inte säga vilka nöjesrecensenter på kvällstidningar som i krönikor varit inne på samma linje. Men de är många. En annan är DN:s teaterkritiker Ingegärd Waaranperä som satt i "Svart eller vitt" i våras och konfronterades med skådespelare i en föreställning hon sågat. Och hon sa - inte helt ordagrant, men nästan – att hon hoppades att det fanns andra kritiker som å sin sida hyllade föreställningen. Så att, typ, olika åsikter fick komma fram. Här har vi alltså en mängd kritiker - Adolfsson, Waaranperä och en massa andra - som vägrar ta strid för sina egna omdömen. Vita flaggan upp. Säger de "dåligt" hoppas de att någon annan säger "bra". Säger de ”tråkigt" vill de att någon annan säger "roligt". (Men vill de det omvända, att en föreställning de gillar ska sågas av andra? Bra fråga.)

Vi tar en av Adolfsson-meningarna i repris:"Jag tror och hoppas att den 'goda smaken' är på väg att dumpas till förmån för den personliga". Kritik som personligt tyckande, således. En konstnär eller ensemble har slitit själen ur maggropen och öppnat ådrorna för att hälla sitt blod över publiken - och deras arbete tas på samma allvar som när man väljer solnedgång över Capri ur ett vykortsställ. Jämför med en ingenjör som låter bygga en bro. Ingen skulle drömma om att bedöma arbetet utefter personlig smak. Budget, materialhållfasthet, underhållsbehov, vägbredd, integrationen i landskapet. Allt spelar roll, allt är viktigt, alla val går att kalla bra eller dåliga; vissa katastrofala.

Den ryggradslösa relativismen hos en stor grupp kritiker är extra underlig i ett, ska vi kalla det senmodernt kunskapssamhälle. Okay, den bildade borgerligheten i snäv mening har trängts tillbaka. Men störtfloden av livsstilsmagasin om mat, mode, vin, populärkultur mm som översvämmar en kulturellt nervös medelklass visar att den goda smaken som statusmarkör har stor betydelse. Pengar och börd har relativt sett mindre betydelse i ett materiellt rikt samhälle som tror på utbildning åt alla och hyllar demokratiska ideal.

De subgrupper som mest ostentativt envisas med att markera status genom gammeldags materiella och hårdblänkande attribut som lyxbilar och guldkedjor - och som ger fan i mer subtila estetiska val och urbant medelklassig god smak - är mycket riktigt hip-hoppare och idrottsmän från u-länder eller u-landiserade getton runt rika storstäder i väst. Där ju demokratiska ideal, god utbildning och materiellt överflöd inte är lika självklart.

Om nu alla värdeomdömen flyter - hur ska då medelklassens hunger efter att tycka rätt förklaras? Trots de ideliga försäkringarna om att smaken är som baken tror jag ändå, fullt och fast, att de relativister jag lyft fram skulle ha svårt att fördra en partner eller vän som drack fel vin, skrattade åt fel film och njöt av fel musik. Och då blir invändningarna mot Stig Larsson om att han är nedsänkt i en historisk kontext rätt ointressanta. Här och nu är ju faktiskt den föreställningen bättre än den, det vinet bättre än det. Om kritikerna inte i nuet förmår vaska fram de framtida klassikerna, borde de i alla fall kunna peka ut det som i en given historisk kontext är bra gjort.

Men varför avsvär sig så många av dem all upptänklig auktoritet? Vad är det för hund, eller kanske hel kennel, som ligger begraven? Jag ska här bara antyda några förslag. Jag har tidigare nämnt "demokratiska ideal". Tror man på människors lika värde ligger en analogi nära till hands: att människors åsikter har lika värde. Men det är naturligtvis en felaktig analogi. Sättet vi behandlar barn på är ett av många bevis på att människovärde och åsiktsvärde inte har samma status av okränkbarhet. Tvåhundra år av mänsklig utveckling i västvärlden har varit ett framgångsrikt uppror mot auktoriteter: adeln, kungen, kyrkan, vidskepelse. Inte minst kulturhistorien har gång efter annan visat att dagens auktoritet är morgondagens stofil. Shakespeare var inte alls vidare stor för tvåhundra år sedan, för att ta ett exempel. Och Strindberg har här på hemmaplan sparkat stjärt med konkurrenter som för hundra år sedan hamnade i akademier och fick priserna.

En tolkning av relativisternas uppgivet (eller fegt) hissade vita flagga är därför att de slänger ut den välförtjänta auktoritetens barn med det auktoritära åsiktsförtryckets badvatten.

En annan, något konspirationsteoretisk, förklaringsmodell är att idén om objektiv kvalitet är så otvetydigt sann och förpliktigande att medelmåttorna måste avvisa den för att bevara sin status. För om det nu finns någonting som liknar objektiv kvalitet, då tar ju kritikerna en risk varje gång de gör en estetisk bedömning. Fanns det då instanser som kunde ställa dem till svars för dålig smak, skulle de snabbt förskingra sitt förtroendekapital om de inte höll måttet. Men utan domstol inga dömda. Därför räcker det med att behärska en viss lingo och att besitta en viss beläsenhet för att försvara sin position som kritiker. Man sitter säker. En estetiskt sensibel förortsanalfabet kan då inte slå en på fingrarna. Och man slipper konfronteras med sin egen medelmåttighet.

En slutfundering kommer här, kort - eftersom den här texten rent objektivt redan är mycket lång!

Det relativistiskt motiverade, eller som man kan misstänka fegt hycklande, avfärdandet av kvalitetsbegreppet öppnar ett moraliskt svart hål. För om man inte står upp för sina värdeomdömen bara för att de inte kan bevisas – hur ska man då kunna stå upp för sina värderingar? Hur böjlig är den etiska ryggraden hos den estetiske relativisten? Konkret: Är det "personlig smak" som ska avgöra om handikappade ska få leva på rimliga villkor? Judar? Sexuella minoriteter? Jag gillar jiddishflator, men vadå, visst är det okay om du vill gasa ihjäl dem.

Allt flyter. "Jo, smaken är delad, men är det inte det som gör att livet åtminstone blir lite roligare att leva" (Adolfsson igen). Att alla har samma människovärde står ju inte heller i något facit.