En röd jätte
När en stjärna i universum explosionsartat växer och förvandlas till en
gigantisk, mycket ljusstark jättestjärna (en så kallad röd jätte, detsamma
kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den snart, slocknar och dör
bort. Storlek och ljusstyrka är inte bevis på jättestjärnans potens eller
livskraft utan istället ett säkert tecken på att slutet är nära. Det magnifika
uppblossandet är himlakroppens lika grandiosa som förbrukande och dödsbringande
svanesång.
Succé eller fiasko?
Arkitekturen som akademisk disciplin har under nittonhundratalet åtnjutit en i
numerär och volym aldrig tidigare skådad succé. Före de franska och amerikanska
revolutionerna fanns på sin höjd någon enstaka arkitekt vid de kungliga och
furstliga hoven. De ägnade sig under sin livstid åt en handfull objekt - kanske
en katedral och några palats. Vanligt folk byggde sina lantgårdar och städer
helt utan inblanding av arkitekter. Man byggde som man alltid byggt, i enlighet
med byggnadstraditionen.
Sjuttonhundratalets revolutioner och egalitära ideal ställde allt på huvudet.
Arkitekterna såg snabbt till att vara i fas med utvecklingen. Man vände i ett
slag sina gamla uppdragsgivare och årtusenden av "odemokratiska" tempel,
katedraler och palats ryggen. Man ägnade sig i fortsättningen helt åt "demokratiskt"
massbostadsbyggande och dylikt. Arkitekters kunskaper och tjänster kom därmed
att efterfrågas allt oftare, och allt fler arkitekter utbildades. Denna
utveckling accelererade och blev explosionsartad kring förra sekelskiftet: det
utexaminerades endast 2 arkitekter i hela Sverige år 1897. Hundra år senare,
1997, antogs till arkitektskolorna vid KTH, CTH och LTH totalt 238 elever!
Aldrig tidigare har det funnits lika många arkitekter som idag. Antalet
byggnader som arkitekter ritat utgör en större andel av det totala
byggnadsbeståndet än någonsin förut. Siffror som ju bevisar att arkitekter
aldrig varit viktigare, och att arkitekturen som disciplin aldrig varit mer "levande",
eller hur?
Men varför gnälls det då ständigt både bland allmänheten ("modern arkitektur är
ful") och i arkitekternas egna led? Arkitekterna själva gnäller faktiskt mest:
de får inte rita som de vill, eller bygga det de vill bygga, och får de bygga
något alls blir det aldrig "som det var tänkt". Allt fler struntar i att anlita
arkitekter, också när man bygger sig någonting så personligt som en egen villa.
Man köper hellre ett anonymt, prefabricerat, icke arkitektritat kataloghus. Det
gäller även för välutbildad, kultiverad och rik överklass som bygger sig hus i
exklusiva Djursholm. Fabriker, kontor och hotellrumsmoduler kan idag köpas från
katalogföretag. När arkitekter anlitas för att rita bostadsområden har
stadsarkitekten redan bestämt husens färg, var de skall stå, och om de skall ha
spröjsade fönster. Arkitekter blir mindre och mindre viktiga för byggandet.
Det har gått så långt att Kulturdepartementet känt sig manat att formulera ett
åtgärdspaket för att slå vakt om "god" (läs: arkitektritad) arkitektur. Det är
således något som haltar i antagandet att antalet arkitekter och arkitektritade
byggnader skulle vara en säker indikator på arkitektkårens relativa viktighet
och framgång.
Deklasseringen
"Arkitektkåren håller på att bli en kår av kulturarbetare" (sagt av Ola
Andersson, arkitekt och skribent, i ett informellt samtal). Precis så! Om
arkitekturen vore en verkligt vital del av samhällslivet behövdes inga
åtgärdspaket. Arkitektkårens position i samhället har förskjutits; från en
majestätisk frontposition (byggandet av Folkhemmet, Miljonprogrammet, etc.) till,
ja till vadå? Från närande, produktiv och nyttig, till tärande, improduktiv och
oförmögen att längre föra sin egen talan. Statliga åtgärdsprogram ger inte någon
knuff framåt/uppåt. De bekräftar bara en deklassering och knuff snett bakåt/nedåt.
Arkitektkårens framtid bär i sitt sköte lika låg status som hos andra redan helt
marginaliserade kategorier av "kulturarbetare". Arkitekter går från att
producera mervärde i byggnadsindustrin till att leva på bidrag; går från att
vara byggare till att - som plåster på såren för den förlorade
samhällspositionen - på sin höjd tilldelas en lagstadgad procent av den totala
byggkostnaden för "arkitektonisk utsmyckning" (jämför bildkonsten); går från att
skriva in sig på arbetsförmedlingen till att (vilket är en avsevärd skillnad)
skriva in sig på kulturarbetarförmedlingen.
Altruism eller egoism?
Därmed inte sagt att det är "fel" att arkitekter marginaliseras. Det är en i
grunden sund och nödvändig företeelse. Arkitektkårens marginalisering var ett
faktum redan 1789. Arkitekturens död som ändamålsenlig verksamhet var ett faktum
långt före modernismens alla "framgångar":
Arkitektkårens ideologiska kovändning I revolutionernas och giljotinens
sjuttonhundratal har utmålats som ett moraliskt och estetiskt jättekliv framåt/uppåt.
Kårens explosionsartade tillväxt därefter har setts som ett kvitto på den nya
ideologins framgång. I själva verket kan både måttet av framgång och det
moraliskt överlägsna ifrågasättas. Reformationen var i själva verket en defensiv
undanmanöver, en reformvilja under hot, en överlevnadsstrategi i giljotinens
skugga. Arkitekterna - det vill säga forna feodalherrars och despoters lojala
lakejer - fick bråttom att demokratisera sina ideal då giljotinen hotade (eller
åtminstone arbetslöshet och sysslolöshet). För det vet ju alla som umgås med
arkitekter: en arkitekt är beredd till vilka kompromisser, eftergifter och
förödmjukelser som helst - bara för att få fortsätta rita. Mer var det alltså
inte bevänt med den nyfunna altruismen - modernismen var en i demokratisering
förklädd egoism, en demokratism.
Anfall är bästa försvar
Inför hotet om kårens utplåning gick man längre än till att bara låta anpassa
sig. Anfall är bästa försvar, och den skräckslagna arkitektkåren hade så mycket
eld i baken efter 1789 att man av bara farten såg till att också bli aggressiva
missionärer för sin nyfunna sak. Man gjorde anspråk på att överträffa allt som
tidigare byggts. Man hävdade rent av att arkitekter var nödvändiga för att
utvecklingen alls skulle gå framåt. Makthavarna köpte arkitektkårens argument. I
årtusenden, så länge det fanns rika furstar att arbeta för, hade arkitekterna
gett blanka fan i vanligt folk och de miljöer i vilka deras vardag framlevdes.
Plötsligt var det alla dessa miljöer man sade sig ömma för, och demokratisterna
inte bara slapp giljotinen, de fick det avgörande ansvaret för
samhällsplanerandet. Nu skulle allt ritas och planeras. Arkitekterna blev allt
fler och de fick bygga allt mer.
Trendbrottet
Men i seklets sista timmar har denna trend brutits. Det växer en misstro mot
arkitektkårens förmåga att leva upp till pretentionerna. Seklet är snart till
ända, arkitekter har ritat och byggt fler hus än någonsin tidigare i
världshistorien, men arkitektkåren har ändå inte lyckats övertyga om att
arkitektur kan vara "demokratisk", eller ens om att arkitekter är "nyttiga".
Arkitekter kvider skuldmedvetet, skyller zonerade förorter (demokratismens
storverk par excellence) på giriga byggföretag, ont om tid och för lite pengar,
samt hävdar att det för bättre resultat i framtiden krävs folkbildning och en
bildad allmänhet med finsmakare bland beställare och brukare som vet att
uppskatta "god" (läs: arkitektritad) arkitektur.
Men demokratistismen har i sekler tagit avstånd från lyx, och arkitekterna har
förlorat förmågan att rita något verkligt exklusivt om så skulle efterfrågas. Om
demokratismens (förorts-)miljöer inte går att leva i, och om varje försök till
exklusiv arkitektur blir tafatt och omöjlig för "finsmakaren" att skilja från
det demokratistiska, vad skall man då ha arkitekter till? Inga pengar eller
folkbildningsprojekt i världen kommer att ge arkitekter fler jobb i framtiden.
Också finsmakarna har vänt arkitekterna ryggen.
Det stora bedrägeriet
Såväl för forna dagars despotlakejer som för vår tids demokratister har
arkitektur först som sist handlat om samma egoistiska driftsuppfyllelse - att
till varje pris få fortsätta rita. Arkitekturens demokratisering var således
redan från början ett stort (själv-)bedrägeri. Arkitektur hade sedan tidernas
begynnelse varit ägnat offret, kulten och det bortomvärldsliga. Arkitekturen
hade arkitekturaliserat och ritualiserat döden. Demokratismen ville "levandegöra"
och "demokratisera" men förmådde endast arkitekturalisera och ritualisera
vardagen. Den fyllde levande städer med samma höga halt av arkitekturalitet och
dödhet som arkitekter tidigare bara skänkt åt monument och katedraler. Det
arkitektritade förblev "odemokratiskt" också i demokratismen. Så länge
arkitektkåren insisterar på den kollektiva lögnen (självbedrägeriet) att
arkitektur kan vara "demokratisk" och "levande" kan samhället i övrigt endast
reagera på ett sätt: marginalisering.
De gamla grekerna trodde att svanar sjunger vackrast då de vet att de skall dö.
En skalds sista verk kallas svanesång. Demokratismens och modernismens
arkitekturverk bjuder stora skönhetsupplevelser, inte tu tal om annat, men utgör
likväl arkitekturdisciplinens svanesång (en död i skönhet). Den stora
ansvällningen i numerär och produktion berodde aldrig på att arkitekterna i och
med demokratismen ingjutit "nytt liv" i arkitekturen, utan kan liknas vid den
eruptiva ansvällningen hos en jättestjärna som redan gjort sitt, snart kollapsar
och slocknar trött.